Berättelseläge

Ofelia

John Everett Millais · 1851-2 · Oljefärg på duk · Underlag: 76,2 x 111,8 cm; ram: 110,5 x 145,8 x 14,5 cm · Tate

Millais omger den drunknande Ofelia med en flodstrand vars detaljrika skönhet gör tragedin skarpare.

Ofelia av John Everett Millais: en ung kvinna i en silvrigt broderad klänning flyter på rygg i en mörk bäck, med ansiktet och de öppna händerna vända uppåt och blommor som driver bredvid henne, vass till vänster, en pil ovanför och bakom henne en tät grön strand av växter och vita vildrosor. — Ofelia, John Everett Millais, 1851-2. Google Art Project / Wikimedia Commons · John Everett Millais · Ofelia · 1851–2 · Tate · Allmän egendom

Detta är Ofelia ur Shakespeares Hamlet, som drunknar i en blomfylld bäck.
Hennes ansikte vänds uppåt mellan vassstråna.
Tät vass fyller den vänstra stranden.
Den silverfärgade klänningen breder ut sig över vattnet.
Klara blommor driver bredvid hennes sänkta hand.
Vildrosor blommar ovanför hennes flytande kropp.
Blommorna fortsätter att blomma kring ett liv som glider bort.

Ofelia är en målning från 1851–2 av John Everett Millais som visar Shakespeares Ofelia flytande i en blomsterströdd bäck strax innan hon drunknar; den tillhör Tate och hänger på Tate Britain i London.

Vad händer i Millais Ofelia?

Först verkar scenen fridfull: en ung kvinna flyter i en bäck, den ljusa klänningen breder ut sig över vattnet och växter trängs på stränderna. Men detta är Ofelia ur Shakespeares Hamlet, som drunknar mitt i detta överflöd av liv.

Millais håller scenen i en oroande stillhet. Ofelias mun är öppen och handflatorna vänds uppåt medan klänningen breder ut sig över ytan. Vattnet bär gestalten ett ögonblick samtidigt som scenen leder mot hennes död.

Tates katalogtext förlägger scenen till akt IV, scen 7 i Hamlet. Driven från förståndet sedan hennes far dödats av Hamlet, hennes älskade, faller Ofelia i en bäck när en gren brister medan hon klättrar upp för att hänga upp sina kransar. I drottning Gertruds skildring håller de utbredda kläderna henne uppe en stund medan hon sjunger stumpar av gamla visor, tills den vattendränkta klänningen drar ner henne ”i dyig död”. (Tate)

Var målade Millais Ofelia?

Landskapet var ingen löst målad bakgrund. Millais arbetade utomhus vid floden Hogsmill nära Ewell och studerade stranden med nästan envis uppmärksamhet. Löv, gräs, vattenväxter och lera får den omsorg en annan målare kanske skulle ha reserverat för ett ansikte.

Millais påbörjade bakgrunden i juli 1851 i Ewell i Surrey och målade den efter noggranna iakttagelser av naturen, så som det prerafaelitiska brödraskapets mål krävde. I ett brev som citeras i Tates katalogtext klagade han över att flugorna i Surrey var ”mer muskulösa” än på andra håll, att han hade hotats med en kallelse inför fredsdomaren för olaga intrång och för att ha förstört höet, och att han riskerade att blåsa ner i vattnet. (Tate)

Han ska ha arbetat vid Hogsmill River upp till 11 timmar om dagen, sex dagar i veckan, under fem månader. När vädret blev blåsigt och snöigt i november lät han bygga en hydda av fyra halmtäckta flätverksskärmar så att han kunde fortsätta måla. (Wikipedia)

Denna lika uppmärksamhet på figur och landskap är central för målningens prerafaelitiska karaktär. Klara färger och noggrant iakttagna detaljer ger naturen en egen kraft. Tragedin utspelar sig bland växter som fortsätter att växa.

Millais var bara 22 år. Han föddes i Southampton 1829 och hade antagits till Royal Academy Schools vid elva års ålder, den yngsta elev som någonsin antagits, och där träffat William Holman Hunt och Dante Gabriel Rossetti, med vilka han grundade det prerafaelitiska brödraskapet. (Wikipedia)

Vem var modell för Ofelia?

Millais målade figuren separat i ateljén, där Elizabeth Siddal poserade i ett vattenfyllt badkar. Den färdiga bilden förenar den noggrant arrangerade ställningen med landskapet utomhus. Det som ser enkelt ut bygger på två olika sorters observation.

Modellen var Elizabeth Siddal, en favorit bland prerafaeliterna som senare gifte sig med Rossetti. Enligt Tate poserade hon i fyra månader i ett badkar med vatten som hölls varmt av lampor under det. När lamporna en gång slocknade fick hon en svår förkylning, och hennes far hotade med rättsliga åtgärder tills Millais gick med på att betala läkarräkningarna. (Tate)

Klänningen var en äkta antikvitet. I mars 1852 skrev Millais att han hade köpt ”en verkligt praktfull gammal damklänning”, helt överbroderad med blommor i silver, för att måla till Ofelia, och att den hade kostat honom fyra pund, ”gammal och smutsig som den är”. (Tate)

Vad betyder blommorna i Ofelia?

Blommorna bär betydelser utöver färg. Tate förknippar vallmo med död, tusenskönor med oskuld och penséer med förgäves kärlek. Dessa små detaljer knyter naturen till Ofelias historia utan att göra hela stranden till en enda symbol.

Tates text läser de flesta växterna som symboler. Rosorna nära Ofelias kind och klänning, och vildrosen på stranden, kan påminna om att hennes bror Laertes kallar henne ”majros”. Pil, nässla och tusensköna förknippas med övergiven kärlek, smärta och oskuld; violerna som hon bär som en kedja kring halsen kan stå för trofasthet, kyskhet eller de ungas död; och förgätmigejer flyter på vattnet. (Tate)

Målningen håller observation och litterär fantasi samman. Vattnet kan studeras och växterna namnges, medan figuren hör till en tragedi. Mötet gör scenen både påtaglig och oroande.

Hur togs Ofelia emot, och var finns målningen i dag?

När målningen visades på Royal Academy 1852 var mottagandet blandat. En kritiker i The Times fann det förskruvat att störta Ofelia i ”ett ogräsigt dike”, och till och med John Ruskin, som stödde Millais och fann tekniken utsökt, ifrågasatte valet av ett landskap i Surrey. (Wikipedia)

Konsthandlaren Henry Farrer hade redan köpt målningen av Millais den 10 december 1851, för 300 guineas. Den gick sedan vidare till samlaren B. G. Windus, en ivrig köpare av prerafaelitisk konst, som sålde den vidare 1862 för 748 guineas. (Wikipedia)

Ofelia ingick i Sir Henry Tates ursprungliga gåva till Tate Gallery, och museets proveniensuppgift anger att den skänktes av honom 1894. Tates samlingsregister uppger att den visas på Tate Britain. (Tate)

Bilden har färdats långt. Den formade Ofelias död i Laurence Oliviers filmatisering av Hamlet från 1948, Kylie Minogue efterliknar poseringen i videon till Nick Caves ”Where the Wild Roses Grow”, Lars von Trier frammanar den i prologen till sin film Melancholia från 2011, och 2025 anspelade Taylor Swift på den på omslaget till sitt album The Life of a Showgirl. (Wikipedia)

Den öppna munnen och händerna håller vår uppmärksamhet vid ett liv som ännu inte helt har stillnat. Skönheten omkring henne tar inte bort sorgen. Den gör kontrasten mellan figuren och den levande stranden svårare att glömma.